Skammen är ingen sanning - skammen är en lögn

Så länge jag kan minnas har jag kunnat se mig själv inifrån. Jag har varit medveten om att det finns något inne i mig som är mitt ” sanna jag”. En kärna som inte berörs av det yttre. Jag har anat min inre värld, min inre visdom. Jag har känt att det finns något där som är större än min personlighet. Känslan är svår att beskriva med ord. Det är en väldigt ordlös känsla som inte har någon motsvarighet i det yttre.
Kanske har jag upplevt det som att jag haft en ”hemlig vän” som suttit därinne och iakttagit hur jag varit i det yttre. En hemlig vän som är både väldigt liten och oändligt stor; ett medvetande som är bortom allt och oberört av något yttre händelseförlopp.
Denna inre kärna som jag pratar om har varit väldigt liten. Eller rättare sagt, jag har anat dess storhet men har bara kunnat ”se” den som genom ett titthål i storleken av ett knapphålshuvud.
Allteftersom jag jobbat med mig själv så har titthålet vuxit. Det som från början var försvinnande litet är nu faktiskt lite större. Varje insikt jag fått har gjort att jag hittat mer av mig själv. Blivit lite helare.
Det är det som är min bild av terapi. Att hitta in till sin kärna och låta kontakten med den växa. Att hitta hem.