Under bussfärder sitter jag alltid längst fram på det farligaste sätet utan bälte. Om bussen krockar så är det jag som först åker ut genom framrutan och dör. Av alla platser är det på bussätet jag tänker bäst och tillför nya insikter. Fartvinden som stoppas av vindrutan och den rörelse från allt som passerar ger mig en avkopplande känsla. Fartvinden ger även energi till tankarna om det härliga i mitt liv som då och då är på besök. När jag är inne i depressionens labyrinter och sitter tyst och försjunken vill jag bara kastas ut genom rutan och dö.