”Den 3 juli 2012 föll jag ihop i joggingspåret längs Norr Mälarstrand i Stockholm. Jag fördes till St Görans sjukhus där jag fick ett svårt epileptiskt anfall. När jag vaknade hade jag slangar överallt och kunde inte prata. Efter en vecka kom chocken: ’Du har en tumör i hjärnan och vi kommer aldrig att kunna operera bort den.’     ’Hur lång tid har jag kvar att leva?’     ’Det vet vi inte.’     Samma kväll läkaren gav mig beskedet – när alla tårar tagit slut – beslöt jag mig för att slå tillbaka på det enda sätt jag kan. Jag måste tro att allt ska gå bra, och jag måste se till att jag är i bästa fysiska form. Jag tränar intensivt så mycket jag orkar för att öka konditionen inför det som blir mitt livs viktigaste match. I min bok skildrar jag resan mellan hopp och förtvivlan, och kampen för att hålla huvudet klart och kroppen upprätt trots att oddsen är emot mig. Döden har följt i mina fotspår genom operation och strålningar och tuffa cellgiftsbehandlingar det senaste året.     Men mitt i det mörka har mitt hjärta också orkat öppna sig för kärleken! Varje gång mina barn frågar: ’Mamma, ska du dö?’ ger jag dem samma svar som jag gjort sedan juli 2012.     – Alla ska dö någon gång; men jag ska inte dö idag. Och jag ska inte dö imorgon." Det här är Pamela Anderssons berättelse om en resa med okänt slut. En resa hand i hand med ödet, där skelettsmärtor och hårbortfall blivit en del av vardagen. Men det är också en historia om en vilja som kan försätta berg. Och om hur mental styrka, fysisk träning och en spirande kärlek tillsammans kan jämna ut oddsen mot en till synes överlägsen motståndare.