Under fem år registrerar en nordeuropeisk dramatiker dagligen sina tankar, ord och gärningar. Han går till sitt arbete. Han går och handlar. Han odlar sin trädgård, städar ur sin garderob. Han ser ljuset över staden, han ser människorna, han ser varorna. Han förälskar sig, lockas, retar upp sig, stöts bort. ”Gjorde klart dagboken, antecknade. Jag har det jag behöver, mer än nog. Jag vill inte se mer. Jag vill inte höra mer. Det enda jag vill är att befria mig från själva musiken i mitt inre, den som tar så mycket tid och inte leder mig någonstans. Den är bara ett enkelt mörkt rum. Det kommer inga ord inne i det. Det säger inget. Det är väl en sorts flykt och undanflykt. Jag är inte intresserad av mig. Jag tror visserligen på det unika autentiska jaget, och är det bara en konstruktion är det ändå den bästa konstruktion vi har skapat för att kunna fortsätta att söka mening. Ett jag har ju nästan inga gränser. Det är den största stad som kan finnas, och där gator, förbindelser, nät trasas sönder försöker vi finna nya vägar ut, bort. Det är ingen metafor. Jag vet inte hur många år mitt jag har varit en totalt sönderbombad stad, där ändå så mycket har varit helt och kunnat användas till nya byggen att det har funnits anledning att fortsätta.”