Romanerna Attila (1975) och Ismael (1977) som är en fristående fortsättning på den förstnämnda är Klas Östergrens förstlingsverk. I debuten Attila är huvudpersonen en ung man som går sista året i gymnasiet. Han står på tröskeln till vuxenlivet och upplever situationen som ett förlamande hot. Men i mötet med en ung kvinna vinner han en ny känslomässig balans och kan öppna sig utåt och engagera sig i omvärlden. Efter en tid spricker förhållandet, berättarens trygghet försvinner och han störtar ner i ett slags kaos. Insprängt i romanen finns historiska avsnitt som ger perspektiv åt berättarens egna erfarenheter.

I Ismael drivs den unge mannen ner i ett tillstånd av förlamande ensamhet. Trots det hamnar han snart i en ny relation, och upplever tryggheten från andra sidan, som ett ok. Den enda möjligheten som återstår är att fly. Flykten blir en resa genom Europa där han i anonymitetet finner lugn och ro. Han återvänder hem med insikten om att den frihet han jagat aldrig funnits sådan han minns den. Även här finns historiska avsnitt insprängda vilka illustrerar olika sidor av ensamheten.