Boken Reporter i förändringens vind är den andra delen av Sören Larssons memoarer i vilka han minns sina år i journalistiken. Han anknyter till den första boken, När jag blev journalist, och skildrar det som mötte honom under åren 1955-1962. Jag såg Sverige förändras. Vi började tala om förändringens vind. Vi flyttade från landsbygden till städerna och från det ena yrket till det andra. Lantarbetarna blev industriarbetare. Då skrev jag om förändringarna i artikelserier som Flykten från landsbygden och Människan vid maskinen. En av de stora förändringarna var att svenskarna fick köpa hur mycket sprit de ville. Konsekvenserna av detta beskrev jag i artikelserien Ett år med fri sprit. Förändringens vind påverkade praktiskt taget alla människor. De blev rörligare. Många bytte land. För sydeuropéer var bland annat Venezuela ett populärt emigrantmål. Jag följde dem dit ombord på ett italienskt fartyg. Också svenskar sökte sig till denna ländernas askunge, och jag skrev en serie artiklar om dem i Året Runt. Det berättar jag också om i boken. Jag berättar om ungdomens förhållanden. I Norrköping skapade jag en särskild ungdomsredaktion med ett tiotal medlemmar. Jag tror att den redaktionen var unik då, och den tycks ha förblivit unik. Dessa ungdomar fascinerade mig med sin vitalitet och sin förmåga. Samarbetet med dem hör till mina märkligare upplevelser i mitt långa journalistliv. Också journalistiken förändrades. Vi fick television och tidningsdöd. Känslan bannlystes. Allt skulle vara intellektuellt. Journalistiken blev ifrågasättande och undersökande. En av pådrivarna i den utvecklingen, Lars Furhoff, var min vän. Även jag inspirerades och granskade bostadsförmedlingen och politikerna i Norrköping. Det ledde till att jag fick skrivförbud och lämnade staden.