Denna bok handlar om akademisk undervisning i 1600- och 1700-talets Sverige. Föreläsningsanteckningar som studenterna lämnat efter sig ger kunskap om föreläsandets vardagliga praktik: om dikterande, kopiering, kompletterande undervisningsformer, offentlig och privat undervisning och om latin och svenska som undervisningsspråk. I debattskrifter och myndigheternas förordningar hittar man det normativa perspektivet. På 1700-talet trodde somliga att böcker och självstudier kunde ersätta föreläsandet, men omkring sekelskiftet 1800 upphöjdes föreläsningen till en unik undervisningsform där entusiasmerande lärare inte bara skulle meddela studenterna nytt vetande utan också lära dem att tänka vetenskapligt. I praktiken ändrades inte så mycket. I en lång epilog följs sedan föreläsandets öden fram till nutidens akademiska massutbildning. Det antyds att de grundläggande villkoren för det akademiska föreläsandet trots alltmer sofistikerade tekniska hjälpmedel förblivit sig ganska lika genom tidens och pedagogikens växlingar. Bo Lindberg är professor emeritus i idéhistoria vid Göteborgs universitet och har i sin forskning ägnat sig bl.a. åt akademisk kultur under tidigmodern tid.