Drottning Kristina fostrades att bli kung. Inte så att hon skulle läras att uppträda manhaftigt utan så att hon skulle få lika omfattande kunskaper som unga manliga tronföljare. Av sin samtid hyllades den unga Kristina som ett under av begåvning och lärdom. Alltför ofta har senare tiders historiker fört 1600-talets panegyrik vidare. Leif Åslund läser brev, övningar och studierapporter och ger en mer nyanserad bild av drottningens kunskaper. Han visar att utbildningen var målinriktad och anpassad efter den härskande rådsaristokratins syften. Kungaidealet, kvinnors studier, politik och retorik är några av bokens huvudteman.