Kalashnikov
Att vara utelämnad åt en intelligensbefriade mediamaffian i Stockholm. Att bli publicerad som på nåder. I Göteborg. Att sedan bli refuserad igen men inte vika en tum ändå. Angelo i romanen måste skriva som han gör för han gör det djävligt bra, det vet han. Det är alla andra som har fel. När en vän till honom sedan plötsligt tar livet av sig är han helt oförberedd: Vännen var ju den ende som stod på hans sida mot resten av hela djävla etablissemanget av rövslickare! De skulle segra tillsammans till slut och visa världen hur bra de var och hur rätt de hade. Vad har hänt? Varför?
Visst är det lätt att ironisera över Marcus Birros romanfigurer som är så kompromisslösa i sina konstnärliga och politiska visioner. Men de ska tas på allvar. Dödligt allvar. Marcus Birro har skrivit en roman av mycket "birroskt" snitt. Högt tempo i språket, bitskt sanningssökande och späckat med kängor åt höger och vänster. Både Angelo och hans vän har lånat många drag av författaren. Många av de ibland smärtsamma insikterna om sakernas tillstånd och ibland grymma avfärdanden av folk som de unga männen i romanen spottar ur sig på löpande band, är nog lika mycket Marcus Birros egna. Och det är det som är meningen.