Med uttrycket ‘ordkonst och levnadskonst’ riktas uppmärksamheten mot ett särskilt förhållande mellan liv och dikt. Oavsett vad de författare eller läsare gör, som sysselsätter sig med poesi, ägnar de sig också åt att göra sig själva till subjekt. Frågorna gäller därför inte om eller i vilken mån dikter griper in i människornas liv, utan vilka sätt att vara och vilka former av erfarenhet som bildas med olika bruk av språket.
I Erik Erlansons avhandling, Ordkonst och levnadskonst, undersöks denna problematik utifrån tre författare verksamma under 1900-talets andra hälft: den amerikanske poeten John Ashbery, den franske poeten Yves Bonnefoy och den danska poeten Inger Christensen.