Det var ett år när en konstig vinter rådde över
Göteborg: blöt och grå snö föll varje natt och upplöstes under förmiddagstimmarna till en sörja som under skosulorna liknade tapetklister.
När jag klev på spårvagnen vid Fjällgatan lyckades jag aldrig gissa om dimman i Stigbergsliden skulle vara gulgrå eller blå. När jag klockan fem i nio klev av vid Drottningtorget upprätthölls fortfarande hjälpligt den dagliga illusionen av vit vinter, med ett tunt skikt av nedtrampad kramsnö.
Här hördes han.