När livstidsdomen föll gick det "en kallsvett" genom Nicolaus kropp men han ansträngde sig för att inte visa något utåt. Han var stolt och satte en ära i att aldrig visa svaghet eller rädsla inför fångvaktare och domare. Nicolaus Magnus Söderman hade ännu inte fyllt 21 år när han i mars 1848 dömdes till livstids straffarbete. Trots att han fått en bra start i livet slutade han sina dagar på ett fästningsfängelse.

Detta är berättelsen om hans och sexton andra straffångars liv, deras barndom och uppväxt, deras brottskarriärer och deras möte med rättsväsendet. Det är också en berättelse om det svenska samhället för 200 år sedan.

Utifrån en unik arkivskatt – sjutton självbiografier skrivna av straffångar på Carlstens fästning – skisserar historikern Bonnie Clementsson en bild av hur ett liv i kriminalitet kunde te sig i 1800-talets Sverige. Det handlar om män som av olika skäl förde ett brottsligt leverne och så småningom dömdes till livstids fängelse. Fångarnas livsöden säger oss mycket om brott och straff ur ett allmänmänskligt perspektiv, men också om kriminalitetens drivkrafter då som nu.