Ända sedan Erik Rosenbergs fältguide Fåglar i Sverige utkom första gången 1953 har den haft en särställning bland våra fågelhandböcker, och många har talat om dess litterära värden. Pär-Yngve Andersson beskriver här Rosenbergs egenart som författare och diskuterar varför boken kan ses som unik för sin genre. Ett stort antal exempel analyseras och jämförelser görs med några föregångare inom fågelskildringens område. Detta är den första bredare studie som söker beskriva Rosenberg som både språkmedveten konstnär och fält­ornitolog.