För många år sedan ägnade jag svett och möda åt att skriva en magisteruppsats i arkeologi. Ämnet var en historisk jämförelse av tolkningarna av de spektakulära motiven på hällkistan i Kiviksgraven. Dessa 3000-åriga ristningar, föreställande processioner, båtar, vagnar, vapen, djur och geometriska figurer, påträffades vid mitten av 1700-talet av ett par drängar som ur det väldiga röset hämtade sten till ett bygge. Sedan dess har motiven på hällarna varit föremål för mer eller mindre fantasifulla vetenskapliga tolkningar. Romare, greker, kelter, fenicier och vikingar har påståtts ligga bakom. På senare år har forskare presenterat teorier om ett bakomliggande schamanistiskt tankegods.
Denna tolkningsiver fascinerade och ledde mig vidare mot poesin. Hur förhåller sig egentligen den arkeologiska vetenskaparens och poetens arbetsmetoder till varandra? Jag gav mig in i en kunskapsteoretisk diskussion. Min handledare var måttligt förtjust. Kunde vi kanske stryka denna utvikning? Den blev kvar. Dock stannade inte jag inom arkeologin. Jag drogs mot poesin.
Det känns därför extra roligt att få presentera detta nummer av Lyrikvännen. Här har såväl poeter, arkeologer som litteraturvetare fått tänka fritt kring förhållandet mellan arkeologi och poesi. Någon kan kanske uppfatta temat som dammigt, på gränsen till hemult, men texterna i numret tycker jag visar på motsatsen.
Att röra sig över tid och rum, i fragmentet se helheten, att försöka få tingen att tala – det finns många gemensamma nämnare för arkeologen och poeten.
I övrigt fortsätter vår satsning på lyrikkritik, Maria Küchen funderar kring en mångtydig dikt och vi publicerar såväl nyskriven som nyöversatt poesi.