Willy Kyrklunds Om godheten (1988) tillhör den lilla men tankeväckande skara verk som placerar sig på gränsen mellan litteratur och filosofi. I denna essähybrid flätas frågor om kunskap, värde och skrivande samman på ett sätt som vittnar om ett betydande inflytande från den kunskapsteoretiska diskussionen i 1900-talets analytiska filosofi. I Om godheten samlar Kyrklund idéer, motiv och litterära formelement på ett sätt som gör att verket också framstår som en personlig kommentar till det egna författarskapet.
I Om kyrklundheten undersöker Johan Sahlin både vad Om godheten innebär som kommunikativ handling, på gränsen mellan litteratur och filosofi, och hur Kyrklund ger uttryck för en särskild kunskapssyn. Han uppmärksammar en i flera avseenden förbisedd aspekt av författarskapet, en kunskapsteoretiskt och naturvetenskapligt orienterad aspekt, med vilken essäns eller essähybridens form framstår som kongenial.