I maj 1945 kommer Radko Suban till Paris tillsammans med andra överlevande från de nazistiska koncentrationslägren och tas in på ett sanatorium för att återhämta sig. Där möter han Arlette, som är sjuksköterska och före detta bibliotekarie. För honom förkroppsligar hon framtiden, kärleken och livet. Kärleken blir en väg ut ur hans själsliga förlamning men förhållandet kompliceras både av hennes mörka erfarenheter och av hans splittrade syn på livet, där lägervistelserna ständigt gör sig påminda och drar ner honom i ett bråddjupt mörker. Hans sinnesstämning pendlar som en temperaturkurva i april, med höga toppar och avgrundsdjupa dalar. Han är märkt av sina erfarenheter och återkomsten till livet blir en ständig kamp.

Boris Pahor (1913–2022) betraktas idag allmänt som en av 1900-talets viktigaste slovenska författare. Han är kanske mest känd för skildringen av sin tid i olika koncentrationsläger (”Nekropol”, Celanders 2013) men själv lär han ha betraktat ”På kant med våren” som sitt främsta verk, där han också låter sin poetiska ådra komma till uttryck genom ett rikt bildspråk. Pahor tillhörde den slovenska minoriteten i Italien och upplevde redan som mycket ung hur de italienska fascisterna brände ner det slovenska kulturhuset i Trieste 1920. Efter att ha publicerat ett par artiklar i den underjordiska pressen greps han av Gestapo i januari 1944 och kom att tillbringa resten av kriget i olika läger.