Sedan den socialdemokratiska statministern Per Albin Hanssons tal om folkhemmet på 1920-talet har många politiker använt begreppet för att mobilisera väljare. Under det förra århundradet ändrades begreppets innebörd och betydelse. Denna förändring blir tydlig om man studerar Per Albins unge partikollega Rickard Lindström och hans synsätt och värderingar. Han var en av folkhemsidéns pionjärer. I flera artiklar och böcker argumenterade han för vad han ansåg vara det svenska folkhemmets grundläggande värden.

Lindström var under mellankrigstiden närmast besatt av frågan om socialdemokratins förnyelse. Tidigt fick han uppleva både kommunisters och fascisters maktanspråk. Hotet skulle mötas med en ny socialdemokratisk politik, en offensiv för att stärka den representativa demokratin. Den ideologiska motoffensiven, riktad mot demokratins fiender, skulle formas i samarbete med den borgerliga mitten. Samverkan förutsatte förtroende och därför skulle socialdemokratin rensa ut felaktiga föreställningar inom marxismen, den skulle sluta upp bakom nationen och försvaret och den skulle angripa både kommunister och nazister.

Trots sitt engagemang för och uppslutning bakom demokratin blev Lindström inför eftervärlden mest sammankopplad med en politik som förespråkade anpassning till det nazistiska Tyskland. Han stämplades som demokratiskt opålitlig och blev utskälld av eftervärlden. Lindströms eftermäle är inte positivt, men under större delen av hans livstid var han både respekterad och aktad, inte bara inom det egna partiet. Han genomförde under 1900-talets början en karriär som bara några årtionden tillbaka i Sveriges historia varit omöjlig med hans bakgrund sågverksarbetaren från Hösjö i Dalarna blev chefredaktör för några av landets största tidningar och fick högt uppsatta poster i samhället.

Lars-Erik Hansen är fil.dr. och chef för TAM-arkivet.