Verksamheten i försäkringsbolag har länge ansetts vara av särskild betydelse för både enskilda och samhälle. Samtidigt är verksamheten komplex till sin natur och förenad med speciella risker. Försäkringskunder agerar ofta på grundval av bristfälliga kunskaper rörande dels egenskaperna hos olika försäkringsprodukter, dels beskaffenheten av riskerna hos försäkringsgivarnas tillgångar och skulder. Mot bakgrund av dessa förhållanden uppställer försäkringsrörelselagen (1982:713) stränga krav rörande såväl meddelande av tillstånd (koncession) för bedrivande av försäkringsrörelse som för hur verksamheten skall bedrivas.

Den avgränsning som görs i försäkringsrörelselagen beträffande dess tillämpningsområde sker genom att det i lagen anges att försäkringsrörelse endast får drivas med koncession av försäkringsaktiebolag och ömsesidiga försäkringsbolag. Vad som avses med försäkringsrörelse anges emellertid inte. Det har medfört att gränsdragningen mellan tillståndspliktig försäkringsrörelse och annan, likartad verksamhet är oklar. Att så är fallet innebär bland annat att tillämpningen, exempelvis vad gäller tillsyn, av de bestämmelser som reglerar verksamheten i försäkringsbolag riskerar att försvåras och fördyras.

I denna bok undersöks och preciseras gränserna för tillståndspliktig försäkringsrörelse från en principiell utgångspunkt. Särskild uppmärksamhet ägnas frågan vilka grundläggande kriterier som utmärker sådan verksamhet.

Henric Falkman är jur. dr och verksam som forskare och lärare vid juridiska institutionen, Stockholms universitet.