"Jag ska inte identifiera mig med tumören. Jag är något annat än tumören. Den är inte jag. Det är så lätt att glömma det. Jag måste påminna mig. Nu är det livet i mig som är det viktiga."
Så skriver Elisabeth Essén i "Dans i mitt mörka rum". Hennes dagar är fyllda av kampen mot hjärntumören: undersökningar, strålbehandlingar, operationer och cellgiftskurer. Men i vardagen finns också tonårsbarn, samtal med vänner och en intensiv livsglädje. När ögonen blir allt känsligare för ljus hittar hon en fristad: ett mörklagt rum där hon kan fortsätta dansa. Sjukdomen blir början på en ny resa - en balansgång mellan tillit och utsatthet.
Elisabeth berättar genom sina dagboksanteckningar, och vännen Ylva Eggehorn har gjort ett urval av hennes dikter för boken.
"Kristus går med henne genom mörkret. Å andra sidan har Elisabeth beslutsamt tagit sig för att inte lämna Honom ensam där. Det laddar också de svåraste orden med hopp och tröst. Lättköpt är det inte: men här finns diktrader som dansar och lyser." Ylva Eggehorn i förordet