Stina Aronson (1892-1956) är på många sätt en särling i den svenska litteraturhistorien, en originell författarbegåvning som sällan ägnas något större utrymme i litterära historieböcker. Ofta har hon blivit betraktad som en provinsförfattare av eftervärlden och hennes texter har oavkortat sammankopplats med det norrländska landskapet. Men vad händer när man rör sig bortom ödelandet? På vilka andra sätt kan man se på Aronsons författarskap?