De berättelser av Selma Lagerlöf som står i centrum i den här avhandlingen kan beskrivas som hemsökta, inte bara genom att de gestaltar eller anspelar på det övernaturliga, utan också metoforiskt, på en strukturell, språklig och berättarteknisk nivå. "Karln. En julsägen" (1891), "De fågelfrie", "Stenkumlet", "Riddardottern och havsmannen" (1892), "Spökhanden" (1898) och "Frid på jorden" (1917) gestaltar skräckfylld osäkerhet relaterad till gränsupplösning mellan fantasi och verklighet, jaget och det andra, liv och död. Deras karaktärer förlorar greppet om verkligheten, tappar kontrollen över mörka drifter och begär, upplever känslor av paranoia, isolering, klaustrofobi och kuslig ovisshet. Med utgångspunkt i närläsningar av dessa berättelser relaterar Sofia Wijkmark Lagerlöfs författarskap till den gotiska genren och Lagerlöf lyfts fram som en av sekelskiftesgotikens främsta företrädare i den svenska litteraturen.