Bulimi-jäveln
Bulimi-jäveln
Bulimi-jäveln brukade säga: “Se så äcklig du är. Patetisk. Spy du bara, rätt åt dig.”
Hjärtat sa oftast inte så mycket, men hon kunde se sådär besviken ut, och kanske suckande säga med låg röst: ”Det räcker nu, du har kastat upp tillräckligt.”
“Nej, inte alls”, avbröt Bulimi-jäveln. ”Tänk på spagettin hon åt först, den har inte kommit upp ännu. Spy du bara, ända tills du är för utmattad att fortsätta.
Annars blir det mat, äcklig fet mat kvar i magen din.”
Så jag kastade upp tills det inte kom mera. Ända tills halsen var så öm att jag knappt kunde svälja, benen så svaga att jag hade svårt att stå, och hjärtat gick på högvarv medan tårarna strömmade. Jag kunde ösa i mig litervis med vatten för att få även det sista utsköljt. Ibland höll jag på tills det kom blod. Det visste jag att inte var bra, så då slutade jag. Hjärtat tittade sorgset på mig, och jag kände mig så misslyckad.
Bulimi är en ätstörning som det tyvärr talas mindre om, få vill beskriva sina upplevelser med sjukdomen. Samtidigt är det inte en ovanlig sjukdom idag och då man i tidigt skede får stöd och hjälp, är riskerna mindre att den blir allvarlig.
Att höra någon annans berättelse om sina upplevelser, som gått igenom bulimin och blivit frisk, var allt jag önskade under min tid med ätstörningen Bulimia nervosa.
Nu hoppas jag kunna hjälpa någon annan, med min historia.
En bulimiker ljuger och håller sjukdomen hemlig så gott det går, men önskar samtidigt att någon ska se. Att någon ska komma och räcka ut en hjälpande hand och inte släppa taget innan man är uppe ur gropen. Finns där för mig, ta hand om mig! Jag ville inte vara ensam, för det var då som Bulimi-jäveln steg in.
De var då han styrde och ställde i mitt liv.