Boken utgår från författarens egen släkthistoria med minnesfragment och skönlitterära inslag från stenhuggarliv, kvinnoliv och sjömansliv. Fartygshistoria, barkbåtsarmada och sjöfart. Historiska fakta med fotografier, gamla brev, postkort, varvas med Axel Valfrids unika levnadsöde. Vi får följa Axel Valfrid och hans familj genom barndomen i norra Bohuslän; från gränstrakterna Sverige–Norge och den så vidunderligt vackra Idefjorden. Vid 15 års ålder påbörjas matrosutbildning för Axel Valfrid tillsammans med äldre brodern på Karlskrona Amiralitet. Därefter följer spännande seglatser ombord på fartyg, osedvanligt dramatiska händelser äger rum på de stora världshaven.

Efter miserabla arbetsförhållanden ombord på en långresetur rymmer Axel Valfrid från den norska skutan i Australien, vintern 1911. Därborta får han anställning som järnbanearbetare under några år. Han återvänder till sjöss, hamnar i Sydafrika och arbetar länge vid guldgruvorna i Transvaal samt vid koppargruvorna i norra Rhodesia. Axel Valfrid finner den stora kärleken och bildar familj i Sydafrika. Han arbetar kvar i Transvaal fram till sin död 1937 (gruvdistrikten kring Johannesburg).

Återblick på sjömanskapet i bokens slutkapitel visar god kamratskap genom åren, utifrån gemensamma erfarenheter till sjöss. Trots dåtidens stenhårda arbetsvillkor fanns en längtan och levande kärlek kvar till havet och sjöfarten.