Morgon som dag. Kväll som natt. Sekund efter sekund. Minut efter minut. Timme efter timme. År efter år, ska jag bli påmind om vad jag har varit med om. Ett sår som aldrig kommer att läka, ett ärr som kommer att finnas djupt inom mig som jag aldrig kommer att bli av med. Det är inte övergreppen i sig som är det svåraste egentligen, utan vad ärren har satt för spår i mig i vuxen ålder. En vuxen person som borde ha vetat bättre. Så gör man inte mot ett oskyldigt barn som inte kan försvara sig. Och endast för sin egen sexuella njutnings skull. På ett barns bekostnad, för att sedan bara lämna en slant med förmaningen att jag ska vara tyst. Men jag tänker inte vara tyst längre!