Min egna berättelse Ur ”Som en svala lär sig flyga” Rebecka Josefsson ”Rösten och personen inom mig påminde mig varje dag om hur dålig och ful jag var. Varje gång jag passerade spegeln i hallen så lyste det med röd text i mitt huvud ”FUL”. Och när jag stod emot att äta, vilket jag nästan alltid gjorde så applåderade personen inom mig, och sa ”duktigt”! Men tyvärr det räcker inte, nu måste du springa så långt och fort du kan, och tro inte att det räcker, sen är det fem hundra situps som gäller. Ofta när jag kom hem så stängde jag in mig på mitt rum och gjorde olika övningar som armhävningar och situps. Det gick ett tag till och tillslut var mitt hjärta påverkat, jag hade ett utslitet knä. Men ändå så lyssnade jag på rösten, jag sprang, åt inte. Eller jag satt och petade med några salladsblad ibland men det tog inte lång tid då det också var för mycket, för mycket kalorier, ingenting för mig. Det var vinter nu och jag minns en utav de hemskaste bilderna jag har kvar i mitt huvud. Det var när jag sprang med mina vita skor med rött nike märke på ute i kylan. Jag minns speciellt en gång då jag var ensam hemma. Det yrde med snö i luften, jag såg knappt en meter framför mig. Jag försökte att andas i halsduken för att inte få in kall luft i lungorna. Det började mörkna men jag fortsatte att springa. Efter ett tag så fick jag ont över hela bröstet och jag minns hur jag skrek med både tårar och ilska i rösten; - Det spelar ingen roll om jag dör!” Författare Rebecka Josefsson