Helt oförberedd och för Laura fullständigt obegripligt rövas hennes barn Wilma bort från henne. Hon är bara 18 månader. Ingen ledtråd finns, inget spår lämnas. Kidnapparen är inte någon okänd utan fadern till Wilma, mannen hon lever med sedan ett antal år, mannen hon skulle gifta sig med om några veckor. Han skulle överraska henne den 18 juli efter jobbet, sa han. När Laura kommer hem är Wilmas spjälsäng tom. Leksakerna är borta.Hennes garderob är tömd. Hennes pass saknas.Chocken är så våldsam att Laura först tror att hon kommer att dö av den. När hon överlevt första natten utan Wilma börjar en plågsam resa av konstant smärta dygnet runt. Den går inte att stänga av eller bedöva. Att inte veta, inte förstå och tanken på att aldrig mer i livet få se sitt barn håller på att göra Laura sinnessjuk. Tecken ger sig sakta till känna att hon är på väg in i en psykos. När hon plötslig gör den fasansfulla upptäckten att hon levt med en psykopat vaknar hon upp och blir mer än någonsin besluten att hitta och ta hem sitt barn; vad det än kommer att kosta henne... I hennes självbiografi: Jag hämtar hem dig mitt barn....jag svär! skildrar Laura Sandia de långa veckorna av tortyr innan Wilma hittas i USA, i ett hem utan möbler, hennes kropp sönderkliad vid sidan av en ny mor. När Wilma och Laura återförenas känner Wilma inte igen sin mor. Hur kunde det komma sig att förövarens motiv visade sig vara gränslöst hat? För att förstå behövde Laura gå till botten och stöter då på fruktansvärda hemligheter som överstiger hennes föreställningskraft...