Den här boken handlar om Blasius König, en mycket framgångsrik och speciell person under slutet av 1600-talet. Under några årtionden blev han en verkligt betydelsefull makt­havare i Blekinge. Blasius kom från Viborg i Finland till Blekinge under andra hälften av 1660-talet och han började sin bana i grevskapet Sölvesborg. Han var duktig och avancerade. Han utnämndes 1670 till befallningsman i grevskapet Sölvesborg. Fem år senare blev han kronans befallningsman i Blekinge, ”vår man i Blekinge” som kungen skrev i ett brev. Under skånska kriget blev han känd som en framgångs­rik snapphanejägare. Han deltog vid återerövrandet av Kristianopels och Karlshamns fästningar. Karl XI och Johan Gyllenstierna uppmärksammade hans insatser och Blasius belönades med ett antal hemman som donation. Blasius utsågs 1678 till borgmästare i Ronneby och två år senare till borgmästare i den nya staden Karlskrona. Han hade svårt att hålla ordning på uppbörden som han ansvarade för. Det uppstod brister och han fick landshövding Siöblad emot sig, som var drivande i processen mot Blasius. Problemet med skulderna förföljde honom under resten av livet. Blasius gifte sig 1675 i Hällaryd med prostens dotter Öllegård Kock. De fick fem barn. Efter Öllegårds död gifte Blasius om sig i början av 1700-talet med Annika Ehrenklo och de fick ett barn. Blasius bodde till en början i Bräkne härad och senare i Karlskrona och i Hulta utanför Ronneby. Blasius var en färgstark person. Han fick saker gjorda, ibland med bryska metoder, men så var det på 1600-talet. Han fick många vänner, men samtidigt en hel del ovänner. Hans bana rymmer personliga bråk med bland annat landshövdingen, lands­domaren, hejde­ridaren och prosten. Han levde vad vi idag skulle kalla ett intressant liv. Blasius dog 1706, i det närmaste helt ruinerad.