Som en av världens främsta regissörer har Bergmans gärning studerats av forskare världen över, men fokus har ständigt legat på antingen hans teateruppsättningar eller hans filmer. Vad som saknats i Bergmanforskningen är kunskap om hur hans båda verksamhetsfält, filmen och teatern, korsbefruktat varandra. Koskinen gör en jämförande, tvärestetisk analys av Bergmans iscensättningar inom bägge fält. Hon gör antagandet att verksamheterna står i ett komplext inbördes förhållande till varandra, och att detta kan avläsas i såväl återkommande motiv som stildrag. Koskinen finner att publiken intar en särställning i Bergmans föreställningsvärld han har ett starkt medvetande om att en iscensättning blir till först i mötet med en publik, tänkt eller verklig.