När jag var barn och tonåring i Ransberg, Ransäter, satt det ofta folk på kökssoffan i vårt kök. Soffan blev ett högsäte för berättande. Det berättades på ett enkelt prosaspråk, med slitna vardagsord. Och förstås alltid på dialekt.
Det var gemytliga stunder, mest alla vardagar i veckan. Sedan var det alla varubilarna. Alla utom Konsumbussen vände vid Lindesberg. Det blev väntan i kökssoffan på dem också. Jag vet inte var det finns sådana där berättarforum idag, som förr, på kökssofforna. Men det är lite så med det jag skriver. Mest att enkelt, med enkelt språk berätta. Det är utan anspråk. Mest något att göra medan man väntar.
Varje människa har sin livshistoria att dela med sig av. Men det är mycket sällan man får läsa om en ”vanlig” människas memoarer eller minnen. Jag tror inte det saknas material till sådant. Men, särskilt i vår tid, fokuseras på så kallade kändisar, skandaler, karriärer och annat färgstarkt.