I Jila Mossaeds nya dikter är döden starkt närvarande. Här finns sorgen över de bortgångna som är på väg att slukas av glömskan. Men även orden hotas av död. Kampen mot språklösheten gör likväl att orden till sist får liv, likt plötsliga irrbloss. Trösten finns i minnet av modersfamnen, hos den mottagande naturen och i en pockande kärlek. Dikterna ger även röst åt en kollektiv smärta: över resta murar, avrättningar, alla tystade röster. Vredgad inväntar poeten gryningen, ljusets uppror.