Spegla sig i kärleken När solen möter min blick, stjärnorna lyser upp min natt och månen säger god natt. Då speglar jag mig i kärleken. Den kärleken som är den vackraste och bär mig i ett stort vackert ljus. Då allt är fridfullt, starkt och i en evighet. För alltid. Finns det en plan för oss? På ett sätt tror jag det. Att stegen vi tar i livet har en mening. För hur skulle jag annars förklara min egen resa i livet. Jag tror inte det är en slump att människor kommer in i ens liv vid vissa tillfällen. Eller att man är på en plats vid ett särskilt tillfälle. Vem ska man tacka? När månen sjunker ner bakom träden efter en fantastisk musikdag. När orden kommer till en och harmonierna blir ett med alltet. När en låt dimper ner i mejlen och någon har tänkt på en just då. När ett gitarrsolo bara blir så där magiskt så man måste lyssna på det tusen gånger i sträck. Eller när man sitter på en konsert och en av älsklingslåtarna kommer. När en katt ligger i knät och spinner och tittar på en så som bara katter kan. När man för en sekund känner att allt är perfekt och allt i sin ordning. Vem ska man tacka då? Så vävs våra dagar ihop av stegen vi gått. Drömmar som blivit sanna. Drömmar som finns kvar. Låt mig aldrig sluta drömma.