Barn med neuropsykiatriska diagnoser har ökat kraftigt i antal under 2000-talet. Samtidigt har utbildningssystemet förändrats i grunden med omfattande valfrihetsreformer och mer ansvar inom familjen för barnens skolgång. Familjernas och individernas eget ansvar för framgång, men också misslyckanden, skymmer den ojämna fördelningen av resurser och livschanser. I det alltmer differentierade utbildningslandskapet skiljer sig skolorna åt i fråga om förutsättningar för att möta barn med diagnoser, liksom familjerna i sina förutsättningar för att navigera i systemet. Det är i denna skärningspunkt som undersökningen Barn med diagnoser placerar sig.

De empiriska studierna fångar två aspekter av förändringarna i skolans värld i Stockholm. Å ena sidan har en nisch av skolor och pedagogiska former för barn med särskilda behov vuxit fram. Å andra sidan utvecklar familjer – och framför allt mödrarna – individuella strategier när deras barns skolgång kantas av svårigheter. Skolornas profil och position i förhållande till andra skolor avgör hur de hanterar barn med neuropsykiatriska diagnoser. I föräldrarnas perspektiv blir skolorna i varierande grad synliga som valalternativ och ter sig mer eller mindre attraktiva utifrån vad barnen erbjuds. Mödrarnas outtröttliga kamp för sina barns skolgång vittnar om hur viktig utbildning kommit att bli för alla, oavsett samhällsklass. Samtidigt visar studien hur familjernas resurser är avgörande för hur de klarar att hantera att diagnoserna är omstridda och föränderliga och tillmäts skiftande betydelse på olika håll i skolans värld.

Emma Laurin tillhör Forskningsgruppen för utbildnings- och kultursociologi (SEC) vid Uppsala universitet. Detta är hennes doktorsavhandling i utbildningssociologi.