"Pappa säger att vi är fångar i ett väntrum där det aldrig blir vår tur."

Hur är det att leva i ett land där man egentligen inte får lov att bo? Att alltid vara rädd att det ska hända familjen något. Hur är det att år efter år tränga ihop sig i ett litet rum med fördragna gardiner samtidigt som man går till skolan, spelar fotboll, har en bästa vän och är kär, som vilket annat barn som helst?

Ilona och Stella är bästisar. Det har de varit sen de började lågstadiet. Det är nästan sju år sen. Men Ilona går i skolan i hemlighet, hon får inte synas. Hon och hennes familj flydde till Sverige från sitt hemland då det blev för farligt för dem att vara kvar. De bor gömda i ett kloster tillsammans med andra familjer som också väntar på asylbesked. Barnen går i skolan, men föräldrarna kan aldrig lämna klostret, då riskerar de att tas av polisen.

Och hur är det att vara den bästa vännen, den som har en självklar rätt att bo här och som har allt? Ska man känna skuld för att man har det bra?

Inkännande och rakt om vänskap och medmänsklighet.