I tredje klass hade jag en mycket bra fröken som lärde oss att alla kan skriva dikter. Det är snart 40 år sedan och jag har aldrig slutat att skriva poesi. Mest skriver jag för min egen skull för att sätt ord på verkligheten, både den vackra som jag förundras över och den fula som är så svår att få grepp om. Jag har skrivit olika mycket i olika faser i livet. Under en period skrev jag flitigt på skrivarsajten poeter.se. Responsen där gav mig mod till att allt mer dela mina dikter med andra. Ibland är dikterna långa, ibland bara några rader. Ibland lyser solen, ibland är det kallt och mörkt. I denna diktsamling finns en blandning av många känslor. Precis som i livet.