Efter att sedan den 9 september 1944 varit på flykt genom ett sönderbombat och sargat Europa kom vi på hösten 1945 till flyktinglägret Valka Camp vid Märzfeld i södra Tyskland strax söder om Nürnberg. Vi hade då varit på flykt i ungefär ett år.

Trots att jag var bara lite drygt två år minns jag än idag tydligt när vi en sen kväll klev in i en av de gamla SS-barackerna och anvisades ett rum. Det var kallt, det rann fukt utefter väggarna och min pappa mumlade missnöjt något om att det förmodligen fanns vägglöss.

Vi var inte framme.

Det var inte hit vi skulle. Vi hade bara mellanlandat.

Vi skulle vidare. Men vart?

I Valka Camp blev vi dock kvar i drygt två år och där fick jag så småningom min första kompis någonsin. Han hette Tarmo, var nästan ett halvår yngre och även han estnisk flykting. Vi hade en hel del kul tillsammans Tarmo och jag; vi knatade obekymrat omkring i lägret och ställde till åtskilligt med bus. På omslagsbilden står Tarmo till vänster och jag ser ut att ha fått något slags glädjefnatt.