Jag vet inte hur jag ska nå kärnan i det hela Hur beskriver man något så diffust som sin barndom, med alla känslor man har inför olika människor, platser och stämningar, alla bilder jag har i huvudet, hur beskriver jag dem med ord Hur beskriver jag gråheten i havet och den mörkblå skymningen som gör allt så dramatiskt Hur beskriver jag tystnaden och stillheten Hur fångar man allt det som är ens innersta Och hur fångar jag det som jag älskar Hur ska jag någonsin kunna skildra det så att någon förstår Det kanske inte är meningen med det här men jag hade velat kunna göra det Är meningen att vi ska säga något om landsbygden Ingen skulle förstå Det är ingen som förstår det vackra i skroten och det slitna I melankolin som finns där I mörkret och det bländande ljuset och det grå havet och den grå himlen Stadsbor vill se starka färger och om man pratar om landet så vill de bara höra om idyll och gröna skogar och blåa hav som man kan bada i Ingen ser det vackra i skiten, i det trasiga och slitna och förmultnande ingen ser charmen i att det regnar in och i att det är översvämning i källaren och en död fågel på tomten och att saker förfaller Stadsbor vill ha allt i färg, skrikiga färger och Barnen i Bullerbyn men så är det inte på landet Det är grått, femtio nyanser av grått