Med tidens gång har Pier Paolo Pasolini (1922-1975) alltmer kommit att framstå som den främsta italienska efterkrigspoeten. Efter att ha skrivit sin tidiga ungdomsdiktning på hembygdens friuliska dialekt, anländer han (efter ett hotande åtal för sin homosexualitet) till Rom mitt under neorealismens högdagar. Han undervisar i en förortsskola, påbörjar ett romanprojekt skrivet på förorternas slang, och rör sig efterhand i de filmkretsar där han ska komma att göra en insats som manusförfattare och regissör. Men främst utvecklar han under detta tidiga 1950-tal en poesi som inte sett sin like, realistisk men också lyrisk. Med ett skarpt öga för omgivningens detaljer, men också med en stark inre ömhet och medkänsla.
>br> Dikterna har överförts till svenska av Nina M. Olsson och Håkan Sandell och tar varsamt tillvara Pasolinis musikalitet och känsla för valörer. Dikterna har också försetts med omfattande förord och noter.