Marie-Louise är syster till Carl-Fredrik Hill. Hon är tre år yngre än han och i ungdomen delar de intresset för måleriet, men när Carl beger sig till Stockholm och sedan också Paris för att måla, blir hon kvar hos familjen i Lund. Först efter broderns psykiska sammanbrott får Marie-Louise tillåtelse att resa till Paris för att hämta hem sin bror. Paradoxalt nog blir detta Marie-Louises första riktiga möjlighet att ge sig ut, komma bort från det instängda huset på Skomakargatan.

I Paris möter hon Wilhelm, Carls vän och kollega, och mötet med honom och den brusande staden kommer att prägla resten av hennes liv. Det gör också de tavlor med blommande fruktträd som hon hittar i Carls övergivna ateljé. Marie-Louise både skräms och lockas av dem, de utstrålar något hon själv längtar till och förvägras i sitt eget liv. Men förebådar de också det sammanbrott och den sjukdom han sedan ska leva instängd i resten av sitt liv?

Kring berättelsen om dessa få veckor i Paris med Wilhelm och de plågsamma besöken hos Carl på sjukhuset i Passy, väver Kerstin Norborg in minnen från Marie-Louises barndom och senare liv som hustru och mor i en borgerlig miljö i Stockholm.

Det är en laddad, poetisk text med starka bilder som påminner om Hills målningar.