Förord av Sebastian Stakset

Till en början såg allt ut som en idyll. Ett hus på landet utanför Arvika, en mamma och en pappa. Men idyllen sprack och Linn upplevde trauma efter trauma. Pappas flaskor från systemet och rakblad som skars mot handlederna blev de första metoderna hon använde för att lindra ångesten. I högstadiet hittade Linn drogerna.

En kväll satt hon full på järnvägsspåret och lyssnade på musik i sina hörlurar. Rysk roulette och ett rop på hjälp. En annan kväll låg hon livlös på trottoaren i Arvika centrum med blodiga knivar omkring sig. Det var rop på hjälp, som ingen verkade höra.

Vid tolvslaget på nyårsafton 2010 lystes stjärnhimlen upp av raketer. Men en av smällarna hon hörde kom från insidan av hennes lägenhet. Det otänkbara hade hänt. Från den stunden kunde inget lindra den ångest hon kände.

Droger, självmordsförsök, överdoser och resor till och från akuten och psykakuten följde. Med tiden blev systemfelet uppenbart. Linn var för sjuk för beroendevården och för drogberoende för psykiatrin. Hur många självmordsförsök krävs för att få hjälp? Hur många överdoser?

En dag gav hon upp och var på väg mot tågstationen i Sävsjö där många tåg svischar förbi i full fart. Den dagen skulle många års svårt lidande äntligen få ett slut.