En liten roman om hjärnan, den olyckliga kärleken och Jarl Alfredius. Huvudpersonen i Aj människa försöker repa sig från en olycklig kärlek genom att gå i terapi. Han är rädd för att stöta ihop med folk och besatt av TV-ankare. Han mår ungefär 52.

Enligt den "Globala funktionsskattningsskala" som psykologen Åke/Arne använder sig av innebär ett själstillstånd på mellan 1 och 10 en uppenbar risk för självmord. Mellan 90 och 100 har man en synnerligen god funktionsförmåga inom vitt skilda områden" och är en sällsynt lycklig individ. Huvudpersonen i Aj människa, Markus, befinner sig precis mittemellan dessa poler, och anledningen till att han inte minns om hans terapeut heter Åke eller Arne var att han hade svårt att koncentrera sig den första gången de möttes, och inte riktigt hörde vad Åke/Arne sa.
Hursomhelst så har hans tjej precis gjort slut och Markus mår pyton. Vardagarna tillbringar han med att visa olika vägmaskiner för Malte, som har Downs syndrom och som Markus är ledsagare åt. Förutom Malte, och alla TV-ankare som Markus fantiserar om, så umgås han egentligen bara med sin mormor. Hon å sin sida börjar tycka att terapin ger för lite resultat, och följer med Markus till "psykoten", vilket leder till att mormor och Åke/Arne börjar träffas. Till slut börjar Markus ändå må lite bättre. Kanske till och med 91, hävdar Åke/Arne.
I en stil som kan påminna om Erik Andersson och Claes Hylinger och med en känslig psykologs blick för människors förmåga att missförstå och prata bredvid varandra har Staffan Malmberg skrivit en mycket
speciell och hjärtevärmande historia om hur tomt det blir där inne när hon har gått.