Carl-Erik af Geijerstam (född 1914) debuterade redan 1936 och har sedan dess givit ut drygt tjugo böcker. Han är främst lyriker och essäist, och han har även varit verksam som introduktör av andra författare han var t ex den förste som uppmärksammade Gunnar Björling i Sverige.

Höstens bok, Uppflog och fästen, rymmer dikter och prosadikter som är lugnt och fritt reflekterande. Men de utspelar sig också tätt intill sinnenas värld de är nät utlagda för att fånga stunden. Det är klassiskt enkla dikter, men laddade med innebörd, som t ex den här prosadikten med titeln Vindfälle:

Det första som syntes av denna stormfällda gran var rotvältan. I fallet hade rötterna burit med sig en stor sten som de höll i ett fast grepp. Där satt den nu lyft upp ur sitt mörker som ville granen med sina rötters slingrande famntag om stenen visa trofasthet mot sin mark. Eller hade den lyft upp en knuten näve i protest mot detta abrupta slut på de många årens susande samvaro med vinden?

PS: Uppflog är en ornitologisk term, en substantivbildning av flyga upp. Ett uppflog är alltså ögonblicket när en fågel lyfter från marken eller en gren, ofta ett explosivt ögonblick, det brakar till i skogen.