”Vattnet” hette den avslutande diktsviten i Nina Burtons förra bok, Ett svar i 24 skärvor (2008). Här i Flodernas bok fortsätter hon temat genom att måla porträtt av tre väldiga europeiska vattenådror, Rhône, Rhen och Themsen. ”Där de meandrar sig över kontinenter liknar de frågor. Att sällskapa med dem är att se förändringar och sammanhang. Vid dem hittar man nästan allt, för i dem flyter livets essens”, skriver hon om floderna. Och hennes bok handlar verkligen om ”nästan allt”. Det är en essä som vindlar sig fram i geografin och tiden. Nina Burton knyter ihop kulturhistoria, miljöfrågor och naturvetenskapens mirakel med sin egen familjesaga, och ger oss en oavbrutet stimulerande, ovanlig bild av Europa. Hon följer floderna från källorna till haven; från glaciärer i bergen genom stad och land till utloppens hamnområden. På vägen berättar hon om karnevaler och katastrofer, drycker och drakar, konstnärer och författare, grottor och parfym. Det blir en resa till Europas historia, konst och natur, formad av personliga intryck, tusentals fakta och en poesi som finns lika mycket i språket som i sättet att se på vatten och stränder. Samtidigt ställer hon frågor om tiden, livet och döden tillsammans med den gåtfulle Faust och andra valfrändskaper. Den som läser Flodernas bok kan lätt förstå varför Nina Burtons besläktade essäböcker Resans syster, poesin (1994) och Den nya kvinnostaden (2005) båda Augustnominerades.