Åh hur kan mönstret upphöra.

Allt jag vet är att jag inte skulle komma upp ur

sängen alls utan er i mitt liv.

Och allt jag vet är att mina band till er inte är

unika.

Denna förbindelse mellan alla med lungor skrevs efter 11 september 2001, som ett svar på de geopolitiska händelser som ägde rum i dess efterföljd. Boken, som snabbt blev en modern klassiker, är på samma gång en antikrigsdikt och ett antiantropocentriskt, planetärt kärleksbrev. Dikterna zoomar in och ut, rör sig i nyhetsflödet, går under huden, sedan ut i rymden och tillbaka igen. Juliana Spahr skriver sig genom sinnena, genom det lyriska, genom världen, hon växlar mellan lokalt och globalt, offentligt och privat, individuellt och socialt. Och hela tiden hänger allting ­samman.