Svarta Fanor som Strindberg författade 1904 är antagligen den mest uppmärksammade nyckelromanen i den svenska litteraturen. När den utgavs 1907 gav den upphov till en av de skandaler som kantade hans bana. Strindberg tvekade in i det sista om "boken var ett brott och borde inställas" och erkände inför sig själv att det var "en fasans bok". När han författade romanen kände han sig kallad av Den Högste att i renande syfte avslöja "ett ruttet tidevarv med dess usla fanbärare". Strindberg fäller i romanen den moraliska domen över det kulturella livet i Stockholm vid sekelskiftet - de karikatyriska porträtten av Zachris (författaren Gustaf af Geijerstam), Hanna Paj (författarinnan Ellen Key), professor Stenkåhl (litteraturprofessorn Karl Warburg) osv. skall utgöra varnande exempel på gudlösa människor som kommit på avvägar - men som kontrast till dessa tecknar han också en rad själsfina gestalter som tar avstånd från de "Svarta fanorna".

Utgåvan i Samlade Verk bygger på omfattande primärforskning. Den utförliga kommentaren redogör bl.a. för den personhistoriska bakgrunden till porträtten i Svarta Fanor och för hur Strindberg monterade in essäer som han hade författat tidigare i den egentliga romanen. Ordförklaringarna ger läsarna möjlighet att tränga in i alla element i den djupt personliga, svart-vita romanvärld som Strindberg skapat.