Sven Söderman kallade i en recension Strindbergs skådespel om drottning Kristina (1901) "ett slyngelaktigt, okunnigt och okonstnärligt verk". Sedan har pjäsen blivit en av våra mest spelade i den historiska genren. Huvudrollen med dess skiftningar har varit ett virtuosnummer för framstående karaktärsskådespelerskor som Harriet Bosse (vilken dessutom bidrog genom att stå modell), Inga Tidblad, Karin Kavli och Gunn Wållgren. Men stycket är provocerande: bakom det historiskt välbekanta och högaktningsfullt profilerade har Strindberg sökt fånga det kvinnligt nyckfulla, förledande och farliga, de komplikationer i Kristinas karaktär som kom att forma hennes öde.

Gustav III (1902) är ett av Strindbergs skickligast komponerade skådespel, fyllt av överraskningar. Kungen tecknas som mästerintrigören i ett intrigernas Sverige, den överlägsne skådespelaren på landets tron. Men över hans tillvaro faller djupa skuggor: mordhot, förräderi, skvaller om hans sexuella egenart och hans sons börd, ensamhet mitt i hovvimlet.