”Att skriva liv eller noveller i den eller den färgen, det är vad jag nyligen försökt, och det är inte utan att det ibland har varit ganska en ganska delikat sak. Det finns blå kvinnor, det finns rosa, malvafärgade och röda, det vill säga som man ingalunda kan få föreställda för sig annat än förknippade med en av dessa färger eller dessa nyanser.” Remy de Gourmont (1858-1915) var en centralfigur i förra sekelskiftets litterära kretsar i Paris. Tidningsredaktör, litteraturkritiker och vän med tidens litterära profiler som Mallarmé och Huysmans kom han att ägna större delen av sitt liv åt litteraturen i avskildhet efter att en hudsjukdom vanställt hans ansikte. I ”Färger” tilldelar han, som Rimbaud vokalerna, tretton kvinnor och deras lidelser varsin färg i lika många noveller. De är unga och gamla, prinsessor och tjänsteflickor – gemensamt har de mötet med en man, ett möte som inte kan utveckla sig annat än i enlighet med deras specifika färg och nyans. Om prosastyckena som följer på ”Färger” skrev Marcel Schwob: ”Små sidor såsom bestrukna med odört.”