Gamla runinskrifter är inte bara texter. De är lika mycket sin struktur och sin plats i landskapet, men mest av allt är de nedskrivet tal och därför också avvikande. Långsamt mellan år 500 och 1100 efter vår tideräkning närmar sig runsinskrifterna det vi förstår vid skriftspråk. Men övergången från nedskrivet talspråk till skriftspråk är inget runskriften överlever. I själva verket försvinner runskriften i den kulturrevolution som stavas kristnandet av Skandinavien. Det är tre fallstudier i runinskriftens väg mot skriftspråk och försvinnande som presenteras här. Den äldsta inskriften från Eggja i Sogndal i Norge är svår att förstå, den yngre från Forsa i Hälsingland kan vi så gott· som förstå och den yngsta, runstenen från Eggeby i Uppland, en bland många som ställdes upp vid broar, förstår vi helt. Att det förhåller sig så kan vi tacka den kristna kulturrevolutionen för. Vad vi än tycker om den, så är den förutsättningen för att förstå runinstrifter.