En stark berättelse har Monica Zak skrivit om den fattige gatupojken Alex från Honduras, alltid iklädd röd basebollkeps och smutsiga byxor. Pojken kallas Dogboy, därför att den hundvalp han funnit på soptippen är det käraste han har. Dogboy har blivit övergiven, först av sin mamma och senare också av sin pappa. Han har tiggt, stulit, arbetat på en stinkande soptipp, slängts i fängelse, nästan mist livet i orkanen Mitch, blivit knivskuren. Ofta har Dogboys enda tröst i eländet - förutom att hålla om sin lilla hund - varit att sniffa lim. Monica Zaks berättelse om Dogboys försök att överleva på gatan och hans dröm om att hans mamma en dag ska längta efter sin yngste son är gripande. Historien, som utspelas under några år och återges i tredje person, bygger på författarens stora kännedom om gatubarnens utsatta liv med kyla, hunger, törst, drogmissbruk och risken att utsättas för våldtäkt eller misshandel.