Detta är en reseberättelse om en fjälltur i Lappland, och handlar om vandrandets många vedermödor och glädjeämnen. I september 2015 vandrade jag ensam väster om Ritsem. Utan en förutbestämd färdrutt och med mat för fjorton dagar var jag fri att ta dagen som den kom.
Som så ofta var det en hel del dåligt väder och precis som vanligt gick det inte alltid som jag tänkt mig. Då är det lätt att tänka: varför gör jag det här egentligen? Men det oförutsedda utgör samtidigt en del av tjusningen med att fjällvandra - särskilt i efterhand.
När jag väl tog det ostadiga vädret för givet så slog det plötsligt om till soligt och klart. Då njöt jag för fullt av små enkla saker som man brukar ta för givet till vardags. Sådana dagar är svårslagna, och då känns det självklart att fjällvandra!
Kanske har jag ovanligt svårt för att komma ihåg det negativa? Hur som helst, för min del brukar det ta ungefär ett halvår innan fascinationen tar överhanden och det blir dags att återvända till fjällen.